Det stora rymdskeppet låg i omlopp runt jorden. Inuti satt en varelse med dess barn och studerade skärmarna som visade inzoomade områden på jordens yta. Efter en stund så bröt barnet tysnaden och frågade sin mamma ”Mamma?”.

”Ja, min son” svarade mamman.

”Varför krigar de länderna mot varandra?”

”De har olika syn på religionerna och gudar.”

”Men är inte alla religioner och gudar för fred?”

”Jo, det är sant” svarade hon.

”Men varför krigar dom då?”

”Jag vet inte”

De fortsatte att studera skärmarna en stund till innan barnet ställde en ny fråga, ”Varför misshandlar de där männen den stackars mannen där?”

”Jag tror det har att göra med att han har en annan hudfärg, så han anses vara en annan sämre ras i deras ögon”

”Jomen är de inte människor allihopa då?”

”Jo”

”Jamen är de inte samma ras då?”

”Jo det kan tyckas”

”Då förstår jag inte” sa barnet med förvirrat uttryck.

”Inte jag iheller” svarade hans mor uppgivet.

De satt sorgna ett tag till, hand i hand, stirrandes på skärmarna. Barnet vände sig mot sin mor igen för att ställa en fråga till, men tvekade som om han var rädd för svaret men sade slutligen ”De där. De är kvinnor va?”

”Ja det stämmer”

”Varför behandlas de sämre än männen?”

”De anses ofta vara det svagare könet”

Barnet stirrade häpet på sin mor ”Men...men är det inte de som blir gravida och bär barn?”

”Jo” svarade hans mor.

”Men hur kan de då anses vara ett svagare kön?”

”Tror att det har och göra med att de är fysiskt svagare och mera försiktiga”

”Jomen hos oss är ju kvinnorna fysiskt starkare men behandlar ändå männen som jämlikar?”

”Jag vet, jag förstår inte iheller”

Nu kände sig barnet och hans mor väldigt sorgna till mods. Överallt på skärmarna fanns lidande och krig.

”Planeten lider” sade barnet ”Hur kan de förstöra sin egen planet? Fattar de inte att de dör då?”

”Det är pengarna som styr”

”Pengarna? De små lapparna med bilder på? Vad har de för nytta av dem? Kan de äta, andas eller dricka dem?” Mamman bara skakade sorget på huvudet. Efter en stund såg hon dock muntrare ut och vände sig till sin son.

”Du. Var inte ledsen. När människans girighet har utplånat henne själv så kommer det att finnas andra arter och livsformer som överlever och efter några miljoner år så är jorden full av liv och grönska igen. Då kan vi återvända, då är du vuxen.” Barnet sken upp som en sol. De kramade om varandra och styrde skeppet mot stjärnorna igen.